Svenska statens kolonialisering av Sápmi – en lönsam affär

Spänn fast dig för en resa genom Sveriges skuggiga koloniala historia – en berättelse om glittrande malm, brusande vattenkraft och ett urfolk som systematiskt förfördelats för statens vinster. Sápmi som sedan urminnes tider är samernas hem, är och har varit Sveriges ekonomiska kassako. Storstäder som Stockholm, Göteborg och regionala centrum är inga välgörare – de är mottagare som gynnats av andra regioners resurser; samtidigt som samiska folket, glesbygdsbor och småregioner marginaliserats och missgynnats. I den här artikeln gräver jag mig ner i Sveriges koloniala exploatering av Sápmi under de senaste 20 åren (2004–2024) där gruvor, vindkraft och markkonflikter fortsatt att sätta samerna, glesbygdsbor och småregioner i skuggan. Med färska siffror och djup respekt för människornas kamp påvisar jag en affär som är lönsam för staten – men djupt orättvis för de marginaliserade.

Den koloniala historien: Samernas undanträngning
Samerna har levt i det som idag är Sverige i tusentals år, med boplatser från stenåldern ända ner till södra Sverige. Deras liv byggde på renskötsel, fiske och jakt, i balans med naturen. Men på 1500-talet började den svenska staten kasta giriga blickar på Sápmi, och från 1600-talet blev det en fullskalig kolonial offensiv. Silvergruvor som Nasafjäll, startad 1634, satte tonen, och kronan kallade Sápmi för ”vårt Indien” – en tydlig signal om att området sågs som en resurs att plundra.
På 1600- och 1700-talen rullade staten ut strategier för att ta över samiska marker. Lappmarksplakatet 1673 och Lappmarksreglementet 1749 lockade svenska nybyggare till Sápmi med skattefrihet och mark, vilket snodde åt sig samiska områden för jordbruk och skogsbruk. Samerna tvingades norrut, deras rättigheter kördes över. Kyrkan bidrog med att försöka kristna samerna och undergräva deras traditioner, medan staten införde diskriminerande policyer på 1700-talet, där samer framställdes som ociviliserade genom tidens koloniala och vetenskapliga idéer, såsom Carl von Linnés klassificeringar, för att rättfärdiga att deras marker konfiskerades.
På 1800-talet eskalerade exploateringen. Gruvdriften i Kiruna och Gällivare gjorde järnmalm till Sveriges guld, och samiska renbetesmarker offrades för gruvor och järnvägar. På 1900-talet kom vattenkraften, med kraftverk som Porjus och Harsprånget som dämde upp älvar och förstörde samiska livsmiljöer. Sápmi står för 80% av Sveriges vattenkraft, men samerna, glesbygdsbor och småregioner såg inga vinster – i stället mötte de tvångsförflyttningar som i Karesuando från 1919, som splittrade samhällen. Sveriges assimileringspolitik förbjöd samiska barn att tala sitt språk i nomadskolor och nekade samer markrättigheter för att cementera deras marginalisering i Sápmi. Detta är Sveriges koloniala arv, där samer, glesbygdsbor och småregioner missgynnades för statens vinning, medan glesbygdsregioner i norr drabbades av centraliserad exploatering.

De senaste 20 åren (2004–2024): En modern kolonialism
De senaste 20 åren har kolonialismen i Sápmi fortsatt med nya metoder, men samma mål: att utvinna resurser på bekostnad av samerna, glesbygdsbor och småregioner. Gruvdrift, vindkraft och markkonflikter har förstärkt orättvisan, medan storstäder som Stockholm, Göteborg och regionala centrum berikats på bekostnad av andra orter.
Gruvdriftens dominans: Gruvindustrin har varit hjärtat i Sápmis exploatering. Kiruna och Gällivare, med LKAB:s järnmalmsgruvor och Bolidens koppar- och guldgruvor, har genererat enorma summor för Sverige. I Pajala har Kaunis Iron drivit järnmalmsutvinning sedan 2012, och i Jokkmokk har planer på nya gruvor från Beowulf Mining väckt protester från samiska samhällen. I Jokkmokk har utbyggnaden av älven, som kunde ha varit en betydande resurs för turism och en lokal proteinkälla, gått förlorad som ett regionalt kapital för ortsborna. Gruvorna fragmenterar renbetesmarker, förorenar vattendrag och hotar kulturella platser, vilket missgynnar samernas livsstil. Vinsten från gruvorna försvinner till staten och storstäderna, medan glesbygdsbor och småregioner bär miljöpåverkan, såsom damm buller och tung trafikBolag som LKAB dirigerar resurser från gruvorterna till kontorsorten. Bolag som LKAB gör betydande satsningar på idrottsföreningar och lokal marknadsföring i Luleå, medan gruvorterna i Sápmi lämnas utan motsvarande stöd. Är det rimligt att svenska staten, via bolag som LKAB, sponsrar ett lokalt elitidrottslag där huvudkontoret ligger? Exempel på osunt stödjande är ett elitdamlag i en sport med kronisk penningbrist, som vinner SM-guld sju år i rad, samtidigt som gruvsamhällenas invånare, där värdet skapas, får minimalt tillbaka?

Markkonflikter och rättsliga strider
De senaste 20 åren har präglats av strider om markrättigheter. Ett exempel är Girjasdomen 2020, där Högsta domstolen gav Girjas sameby rätt att förvalta jakt och fiske på sina marker. Men detta är ett undantag i en tuff verklighet där gruv- och vindkraftsprojekt ofta prioriteras över samiska intressen. Samerna tvingas till långa rättsprocesser för att hävda sina rättigheter, och glesbygdsbor och småregioner ser sina lokala ekonomier styras av externa bolag, med liten nytta för dem själva.
Förfördelade av systemet: Samerna, glesbygdsbor och småregioner är strukturellt missgynnade. Gruvor och vattenkraft i Sápmi genererar miljarder för staten, men lämnar förstörda marker och vattendrag bakom sig. Glesbygdsbor och småregioner får ofta nöja sig med tillfälliga jobb eller miljöproblem i stället för långsiktig utveckling och ett regionalt kapital. Medan storstäder som Stockholm, Göteborg och regionala centrum berikats på bekostnad av andra orter, lämnas samerna, glesbygdsbor och småregioner att kämpa för sin kultur, sina rättigheter och sin framtid.

Ekonomin: Sápmis vinster, storstädernas skörd
Sápmi har varit en ekonomisk guldgruva för Sverige, med gruvor och vattenkraft som fyllt statskassan. Men storstäder som Stockholm, Göteborg och regionala centrum är förmånstagare som dragit nytta av andra orters bidrag, medan samerna, glesbygdsbor och småregioner orättvist behandlas. Nettoöverföringarna för 2004–2024 kvantifierar direkta ekonomiska flöden mellan stat, region och kommuner med en deskriptiv kvantitativ metod, baserad på skriften Statens budget och regionernas utveckling samt data från SCB, SKR och ESV. Analysen använder nettoöverföringsmodellen (OECD:s nationalräkenskaper), skatteutjämningsteorin och Tiebout-modellen för att isolera lokala kostnader, exkluderar indirekta effekter som huvudkontor och centralisering, och följer principer för transparens, konservatism och jämförbarhet för att säkerställa valida och försiktiga uppskattningar.

Nettoöverföringar 2004 – 2024

Baserat på OECD:s nationalräkenskaper och Tiebout-modellen.
Tabell 1: Storstäder som tar – nettoöverföringar
Dessa FA-regioner har negativa nettoöverföringar (ocentraliserad bokföring), vilket innebär att de får mer i tjänster och resurser än de bidrar med i skatter. Deras välstånd är byggt på andra orters överskott, och deras offentliga institutioner driver betydande kostnader.

Kommentar: Stockholm (-1 200,0 mdr SEK), Göteborg (-225,4 mdr SEK) och Malmö (-161,7 mdr SEK) har stora negativa nettoöverföringar och får betydande resurser. Deras välstånd är byggt på andra orters överskott, och finansierade offentliga institutioner driver deras omfattande kostnader. Luleå (-35,6 mdr SEK) och andra regionala centrum följer samma mönster, medan samerna, glesbygdsbor och småregioner missgynnas.
Tabell 2: Sápmis pengamaskiner
Sápmi har genererat enorma vinster genom gruvdrift och vattenkraft, men samerna, glesbygdsbor och småregioner ser lite av dessa rikedomar.

Kommentar: Kiruna (+97,7 mdr SEK) och Gällivare (+73,7 mdr SEK) är Sápmis ekonomiska jättar och bidrar med vinster från LKAB och Boliden till Sverige. Jokkmokk (+8,1 mdr SEK) bidrar med vattenkraft, men gruvplaner väcker motstånd. Pajala (+2,0 mdr SEK) och Arvidsjaur (+3,0 mdr SEK) ger mindre bidrag, men samerna, glesbygdsbor och småregioner orättvist behandlas genom att deras marker exploateras.

Förfördelade av kolonialismen
Samerna, glesbygdsbor och småregioner är konsekvent marginaliserade av Sveriges koloniala system. Samernas marker i Sápmi – från södra Sverige till dagens nordliga områden – har tagits över för jordbruk, gruvor och vindkraft. Renskötseln hotas av fragmenterade betesmarker och miljöskador, medan glesbygdsbor och småregioner ofta lämnas med osäkra jobb och miljöproblem istället för hållbar utveckling. De senaste 20 åren har förstärkt denna orättvisa, med gruv- och vindkraftsprojekt i Sápmi som prioriteras över samiska och lokala intressen. Kolonialismen är en pågående process som missgynnar samerna, glesbygdsbor och småregioner till förmån för statens och storstädernas vinster.
Slutsats: En orättvis affär
Svenska statens exploatering av Sápmi har genererat enorma ekonomiska vinster, med Kiruna (+97,7 mdr SEK), Gällivare (+73,7 mdr SEK) och Jokkmokk (+8,1 mdr SEK) som levererat miljarder genom malm och vattenkraft. Men storstäder som Stockholm (-1 200,0 mdr SEK), Göteborg (-225,4 mdr SEK) och regionala centrum som Luleå (-35,6 mdr SEK) är förmånstagare som byggt sitt välstånd på andra orters överskott. Deras finansierade offentliga institutioner driver omfattande kostnader, vilket bidrar till en skev resursfördelning. Samerna, glesbygdsbor och småregioner drabbas systematiskt av orättvisor – deras marker, kultur och framtid offras för statens vinster. Men de senaste 20 åren visar att deras kamp för rättvisa och erkännande växer starkare, trots en exploatering som inte viker.
Jag anser att det är dags att Sverige slutar se Sápmi som en resursbank och börjar behandla samer, glesbygdsbor och småregioner som jämlikar. Att erkänna den koloniala historien och ge dem en rättvis röst är inte bara rätt – det är nödvändigt. För en affär byggd på orättvisa ger ingen hållbar vinst.

Jovna Máhte
Skogsamisk politisk filosof
med nationalekonomisk inriktning